Ja vet ja vet! Ännu en gång får ni stå ut med mig. But this is the last time. Jessica har nämligen hört av sig till mig idag, och hon kanske kommer hem imorgon (well, idag om man kikar på klockan). Så ja, då tänkte jag att detta skulle få bli mitt sista inlägg här (woho tänker ni, äntligen får vi slippa Malin) och min plan var att detta inlägg helt skulle ägnas åt Jessica. Men den planen brast.
Ni förstår, jag hade tänkt berätta hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket jag älskar henne. Att jag aldrig skulle klara mig utan henne. Att jag är så himla tacksam för att ha henne, att kunna kalla henne min bästa vän. Att veta att jag alltid kan ringa till henne om det är något, veta att hon alltid lyssnar. Lyssnar och förstår. Förstår och bryr sig. Veta att hon alltid kommer kunna få mig på andra tankar. Tänkte berätta att Jessica verkligen är den snällaste, finaste, goaste, kuligaste (heheh, internt skämt), underbaraste och allmänt bästaste vännen jag någonsin skulle kunna önska mig. Herregud, vad skulle jag göra utan henne?
Men som jag sa, den planen brast ju eftersom att jag inte riktigt kunde få till det i ord och sedan har väl en liten del med det hela och göra med att jag hatar att vara emotional and shit. Så jag hoppas bara att Jessica vet hur lyckligt lottad jag är som har henne, och att jag bryr mig och skulle göra vad som helst för henne. Men hallå, vafan? Det skulle ju inte bli känslomässigt. Gosh, I suck at this.

Nu avslutar jag tidernas mest katastrofala inlägg genom att tacka, buga och bocka för mig (dream it, skulle aldrig buga för någon, ännu mindre bocka) och lämnar tillbaka bloggen till ägarens händer igen.
Tack för mig, puss och kram!